Har hamnat lite snett i livet just nu känns det som.. För jag vaknar varje dag med smärta. Kan inte säga på rak arm vad som är fel, det känns som det är en liten bit av allt. Allt gammalt gör sig påmint. Tänk att de är 2 år sedan jag tog studenten, 2 år sedan jag flyttade påriktigt. 2½ år sedan jag lämnade allt. Och allting har varit bra, bättre än jag nånsin kunnat föreställa mig. Men ändå sitter jag här nu och känner hur det gör ont innuti hela mig igen. Jag är sönderstressad. Ingen förstår hur jag kämpar varje dag med både mig själv och mitt liv. För att få allting gå ihop, för att få allting funka. Jag försöker göra mitt bästa när det gäller allt, men ibland orkar jag bara inte. Känns som om jag balanserar på en lina och jag är så himla nära på att falla. Alla ni som inte kämpar likadant kan inte riktigt förstå hur svårt det är. Stressad för ekonomin, för att få tillräckligt med jobb. Och hittillss under 2 år har det alltid gått bra, MEN det är själva oron och stressen för vad som KAN hända som gör mig så utmattad. Det går inte att gå runt och tänka att allting är bra, att det löser sig. Man måste vara beredd på det värsta. Men snart orkar jag inte. Vill bara ha något fast, stadigt och stabilt. Något säkert. Det är svårt att undvika känslan som sköljer in som en våg över mig. Den gör mig stel, som förlamad, ledsen och trött. Jag har känt den förut så jag vet vad den innebär. Att balansera är inte enkelt. Ibland vill man bara fly. Önskar att man vore en fågel och bara kunde lyfta sina vingar och flyga iväg.. bort från allt ett tag. Att bara få vara... jag.

Pratar med en gammal killkompis nu som (om vi nu räknat rätt) jag känt i 8 jävla år!!!! utan att vi ens träffats. Vi har pratat telefon, smsat, camat, chattat, och allting under åren som gått, men aldrig att jag träffat människan på riktigt. (Och nej det är ingen pedofil eller gammal gubbe, har en vän som träffat honom så he's real)

Men vi började iallafall prata nu.. om tiden som varit, gamla minnen och att åren gått så fort. Tänk 8 år. Tänk hur livet var, och hur livet blivit. Det trodde vi aldrig när vi satt där och skrev om livet. Så mycket saker man glömt av, men som man påminns om nu. Fick höra att jag i början när vi lärde känna varandra var väldigt positiv och glad, men att jag sedan gick in i depression och blev "emo" Då var jag 13 år gammal, nu är jag snart 21.


Det är en mäktig känsla, att veta så mycket om en person, att ha varit med till och från i någons liv i flera år.. Någon du aldrig träffat, men ändå känns som du känt i hela ditt liv. Någon som varit där, varit med i stora händelser i ens liv. WOW säger jag bara.


Och angående detta med att ha pratat med någon i flera år men aldrig träffats.. Så var det ju med mig och Jenny! Men i höstas när jag var i sthlm ni vet, så åkte jag ju till henne! Var tusen tankar i huvudet innan, typ tänk om vi inte klickar i verkligheten? tänk om vi inte kan snacka som vi kunnat? tänk om vi får tråkigt ihop? Men noway. Hon var precis som jag lärt känna henne, helt underbar tjej! och någon jag är TACKSAM över att ha i mitt liv även fast vi bara träffats 1 gång (hittills) och inte pratar jämt. Det är mycket såna här vänner, som följer en under åren fast kanske lite i skymundan.. Men som i slutändan alltid finns där